Reigning Sound - Lying Girl

The Fuzztones - In heat

The Cynics - Hand In Hand

The Dolly Rocker Movement - Our Brave New World

The Optic Nerve - Ain't that a man

The Green Telescope - Thinkin' About Today

The Stems - Make You Mine

The Morlocks - Dirty Red

The Cryptics - You're Evil

The Backdoor Men - Out Of My Mind

15 år senare...

Fick den goda nyheten genom Dennis Dalcin att The Lears kommer att släppa en uppföljare 15 år efter debuten "The Story So Far...". Troligtvis kommer det att ske någon gång under året.

Tillbaka efter tjänsteresa

Tjänsteresan till Alingsås är avklarad där huvudsyftet var att lära ortsborna att stava Västkust med ä och inte med e. Jag kommer att, precis som Alexander i "Kniven på strupen", att återvända om en månad för att se att allt har gått som det ska.

Vad annars hade Alingsås att bjuda på? Jo, en Thai Take Away.

Därmed var allt sagt om Alingsås.

Tjänsteresa

Bloggen kommer ligga nere några dagar då bloggredaktionen åker på tjänsteresa till Alingsås.

Vi återkommer i slutet på veckan.

Skyttis runt 1973

Som en blixt från en klar himmel så slogs jag bara helt plötsligt av tanken att jag har träffat en världsrekordhållare i höjdhopp. Det måste ha varit 1973 eller något sådant, platsen var Skyttis i Ö-vik och redan på långt håll så syntes det att det var något stort på gång när ribban var uppe på toppen av höjdhoppställningen. Från tennisbanan nedanför där jag befann mig såg jag en lång och gänglig figur hoppa över denna ribba som måste ha varit en bra bit över 2-meter. Vad som sedan hände eller vad jag gjorde minns jag inte till 100%. Jag gick i alla fall upp till höjdhoppsmattan och stod säkert med stora ögon och tittade, glodde skulle man nog kunna säga. Att det var den amerikanska bronsmedaljören från München OS året innan jag beskådade fattade jag inte just då. Inte heller förstod jag där och då att detta var mannen som hade hoppat högre än någon annan människa på jorden in den stunden.

När jag sedan läste i ÖA att Dwight Stones skulle ha en uppvisning på Skyttis så lade jag ihop ett och ett. Någon autograf tog jag aldrig vilket jag i denna stund kan tycka var konstigt.

Vad Dwight Stones gjorde just i Ö-vik den sommaren vet jag inte.

Apropå autograf så tog jag autograf av Vaclav Nedomansky, Ronnie Pettersson, Malta (Clabbe och Göran Fristorp) och Staffan Scheja vid senare tillfällen istället.

 Just i ingången till upploppet på 400-metersbanan var höjdhoppet beläget under 70-talet och det var just där som den dubble OS-bronsmedaljören befann sig någon gång under sommarhalvåret 1973.

Mannen från förra torsdagen

R Stevie Moore, mannen som besökte Debaser, Slussen förra torsdagen här med en låt från 1983 - "There is no god in America".

...the definitive authorised story of the album

Lånade hem en dvd igår -  Tom Petty & The Heartbreakers - Damn The Torpedoes "...the definitive authorised story of the album". Förutom att det är ett makalöst bra album (vilket jag redan visste) fick jag veta att:

* Mike Campbell köpte sin 12-strängade Rickenbacker (som Tom har på omslaget) av en kille från Anaheim för $150.

* B.J. Wilson (Procul Harum) 

och Phil Seymour (Dwight Twilley Band) provspelade för The Heartbreakers till denna skiva men

Stan Lynch var den som passade bäst för uppdraget.

Country genom ett kaleidoskop

Beachwood Sparks nya album "The Tarnished Gold" är ett riktigt trevligt stycke popcountry. Perfekt musik att kombinera med en god grillstund. När den engelska tidningen The Daily Telegraph hade en artikel om psykedelisk underground musik beskrevs bandet som "Country through a kaleidoscope". En beskrivning jag både gillar och medhåller vid. Jag kommer nu att bege mig in i ett djupt Beachwood Sparks tillstånd under de kommande dagarna.

Hamnade framför Gudfadern igår och blev naturligtvis sittandes ganska långt in i filmen. Detta fantastiska mästerverk. Det får bli att boxen plockas fram och att del II beskådas snarast.

Efter att ha sett Woody Allen Dokumentären förra veckan så passar det ju bra att TV4 Film visar "Harry bit för bit" från 1997 ikväll. Eller "Deconstructing Harry" som det heter på originalspråket.

Bortglömda löpare 3

Miruts Yifter heter denna etiopiske löpare jag helt hade glömt bort. Mirtus tog brons på på 10 000 meter 1972 i München vid en ålder av 34 år. Åtta år senare i Moskva stod han på sin topp när han tog den klassiska dubbeln på 5000 och 10 000 meter. Att göra det vid 42 års ålder ger hopp för ens egna framtida sportsliga framgångar. Miruts kallades för Yifter The Shifter, varför har jag ingen aning om. Jag tror dock att det kan ha någonting med hans efternamn att göra.

Bortglömda löpare 2

Jaha, vem är nu detta? Jo det är Dieter Bauman från Tyskland (eller Västtyskland som det hette då det begav sig). Herr Bauman är faktiskt den förste Dieter som nämnts på bloggen! Grattis Dieter!
Anledningen till att han nämns i denna löparserie är att han har en alldeles lysande meritlista, eller vad sägs om ett guld 1992 i Barcelona och ett silver 1988 i Seoul på sträckan 5000 meter. Därtill kan läggas flertalet medaljer i EM både ute som inomhus. Det senaste var 2002 då den gode Dieter tog silver på 10 000 meter.

Bortglömda löpare 1

Med anledning av den stundande sommarolympiaden i London ägnar bloggen tid till att lyfta fram bortglömda löpare som genom heroiska insatser hamnat i historieböckerna men på ett eller annat sätt fallit ur Bloggmasters minne.

Guldmedaljör på 5000 meter 1968.

Den förste som vi väljer att plocka fram i rampljuset är den tunisiske 5000 och 10 000 meters löparen Mohammed Gammoudi som lyckades att ta medaljer tre OS i rad:
1964 - silver 10 000
1968 - guld 5000 och brons 10 000
1972 - silver 5000

Samma guldmedalj som ovan, här i ett annat utförande.

Förutom sina OS-medaljer är Gammoudi känd för att det var han som krockade med Lasse Virén i 10 000 meters finalen så att båda föll. Virén reste sig upp och vann loppet, Gammoudi reste sig och bröt.