fredag, februari 11, 2011

Bomber och granater

Idag uppmärksammar bloggen Åke Lindström. Skådespelare, född 1928, död 2002. Varför gör vi det? Jo, för att det är Åke som gett sin röst till Kapten Haddock. Det är inte bara, det är stort, mycket stort.

5 kommentarer:

Mikael sa...

Man kan väl säga att hela det där gänget (förutom Åke Lindströms Haddock även Tomas Bolme som Tintin, Bert-Åke Varg som dupondtarna & Nestor, Åke Edström som Kalkyl, Kjerstin Dellert som Castafiore) har berikat svenskarnas uppfattning om Tintin, såväl på skivorna som i de ursprungliga tecknade filmerna.

Stort!

Rick sa...

Visst är det så Mikael! Hittade ett klipp på youtube där Bolme, Bert-Åke Varg och Lars Edström sitter på kulturhuset och signerar:
http://www.youtube.com/watch?v=2m119YYQjVc&feature=related

Minns även då Tomas Bolme blev intervjuad av Kristian Luuk i Hassan, där han fick frågan om vilken som var den vanligaste frasen Tintin sade. "Se upp Milou" var den vanligaste.

Mikael sa...

Apropå Milou så lät man honom föra en slags intern dialog (som i albumen) i BBCs radiodramatisering från tidigt 90-tal och rösten gjordes då av ingen mindre än Andrew Sachs, dvs Manuel i Fawlty Towers.

Haddock gjordes av Leo McKern, han som var den onde sektledaren i Beatles-filmen Help.

Snudd på oslagbara rollkombinationer både för Sachs och McKern...

Rick sa...

Vilket är ditt favorit Tintin album Mikael?
Kolla in: http://fuzzacidflowers.blogspot.com/2009/10/delad-ledning.html så får du se hur det slutade i vår omröstning för 1½ år sedan.

Mikael sa...

Jag gillar förstås alla (nästan) men min favorit är nog De sju kristallkulorna. Dels är den ett mästerverk rent berättartekniskt med all sin mystisk och sina övernaturliga stråk (som när Tintin, Haddock och Kalkyl drömmer samma dröm om Rascar Capac) men även teckningsmässigt ligger den på topp.

Den bitvis lite valhänta teckningsstilen från 30-talet är borta och den lite slentrianmässiga stilen som smyger sig fram gradvis på 50-talet har ännu inte dykt upp. Sen är ju bilarna och kläderna som snyggast just då, dvs mitten av 40-talet. Och omslaget är också ett av de snyggaste som fångar berättelsens spänning och atmosfär på pricken. Yep, De sju kristallkulorna får det bli.

Sämst av alla album är av flera skäl Tintin i Kongo och att den finns i omtecknad och färglagd version är extra bedrägligt. Hergés största misstag karriärsmässigt sett.