Bloggen vaknar till och stiger upp ur sängen.
De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på Olle Ljungström´s "En apa som liknar dig", ett bra försök att få fram en mer possitiv bild av Olle än den jag fick på Strand för nån vecka sedan. Lyssna här.
Idag passar uttrycket "Och solen slrittar fram" mycket väl.
Felix Herngren har tagit över programledarrollen i programmet "Vem kan slå Fredrik och Filip". Snälla Ingvar Oldsberg kom tillbaka!
Förresten, kan det vara så svårt att slå dessa herrar? Jag är benägen att säga att jag skulle göra det och ganska enkelt också.
Bloggen går och lägger sig igen och eventuellt kliver jag upp i morgon igen.


Marty Stuart och
Garth Brooks. För att under lördagen, efter jag pratat med min countrymentor Jonas, sakta gå över till 70-tals country;
Heartsfield,
Gladstone,
Gunhill Road (med Paul Cotton från Poco), och
Pure Prairie League.
Söndagen avslutades med Johnny Cash´s "Rockabilly Blues" från 1980. Nu är allt av ovanstående artister ej renodlad country men det finns inslag av den musikformen i alla representerade.
Jag har sett Robyn Hitchcock live en gång under 90-talets första hälft. Ensam med en akustisk gitarr. Konserten skulle börja 21.00. Jag tog bilen till stan, parkerade i ett garage som stängde 24.00. Klockan blev 22.00. Den blev 23.00. 23.30 hasade sig herr Hitchcock upp på scenen. Två låtar hann jag med innan jag blev tvungen att springa och hämta ut bilen innan de stängde garaget. Har för mig att den ena låten var "Sometimes I wish a was a pretty girl". Med facit i handen skulle jag kanske ha lämnat bilen till dagen efter.