Då The Church åter släppt en ny platta med sömngångarmusik förs ens tankar tillbaka till tiden då ljuset kom från Australien och spred sina strålar genom kyrkofönstren. Dessa två alster, "Seanse" 1983 och "Remote Luxery" 1984, med snarlika omslag skapade mystik kring detta band. Två omslag med slöjbeklädda damer som vid en närmare betraktelse ser ut som två män. Titta på Remote och visst påminner personen väldigt mycket om Steve Kilbey? Skulle det helt enkelt kunna vara så att jag gått runt i 25 år och trott att det är en kvinna på omslaget och istället så är det bandets sångare som lurat mig och troligtvis också stora delar av världen? Nä, låt oss inte skoja bort dessa omslag med nonsens och ryktespåståenden utan vi låter dem bara få finnas kvar i historien som två väldigt bra plattor.
Den första var Jeremy Gluck, sångaren från de gamla hjältarna The Barracudas. Jag hade stora förhoppningar på "Victims of dreams" som albumet heter. En seg och drömsk trasmatta var det som flöt ut ur högtalarna. Steve Kilbey gör detta bättre. 
The Nerves, bandet vars medlemmar sedan gjorde mer eller mindre framgångsrika solokarriärer, var den andra plattan som jag stöp på. Samlingsplattan "One way ticket" innehåller alla hits. "When you find out" är så underbart producerad att ja, jag vet inte vad.
Den tredje och sista plattan var La Düsseldorf´s "Viva" från 1978. Här hittar jag tydliga spår av både David Bowie och Kraftwerk. Det avslutande spåret "Cha cha 2000" som klockar in på dryga 20 minuter är en härlig resa. La Düsseldorf, vilket bra namn! Just ordet Düsseldorf ser bra ut i tryck och smakar gott i munnen, Düsseldorf.
