Veckans två halleluja moments:
Nu minns jag varför jag var såld på Go-Betweens "16 Lovers Lane". Robert Forsters första platta på länge påminner mig om att hans röst och vemodiga sånger passar väldigt bra ihop.
Elliott Murphy är tillbaka och låter lika bra som på 70-talet. Visserligen har han inte varit borta så länge men det var en bra mening att inleda med. Bra singer/songwriter pop.
För övrigt är Hemköps mildrökta dillkaviar en höjdare.
