Moln över Hellesta

Sommaren 1972 och 1973 satte sina spår men den film som skrämde mig mest var den svenska filmen "Moln över Hellesta" från 1956.  Svt sände den någon gång under 70-talets mitt och det var där jag gjorde mitt misstag att se filmen. Jag minns att jag ångrade djupt att jag såg den. Wikipedia skriver:
Modisten Margareta Snellman ska gifta sig med greve Carl Anckarberg. När hon tar en fika på ett kondis innan resan till hans gods får hon höra rykten om grevens förra fästmö. Hon ska ha dött i en olycka då hon ramlade ner vid en klippa, men skvallret antyder att det kanske inte var en olycka. Väl på godset presenteras Margareta för personalen och andra personer på godset. Snart börjar otäcka saker hända.


Det jag minns från filmen var en självspelande orgel (ett fönster stod öppet just ovanför orgel och av luftdraget mot tangenterna spelade orgeln). Läskigt var förnamnet. Huvudrollen spelades av Anita Björk och Birger Malmsten. Bland de övriga skådespelarna hittar bl.a. Sif Ruud.


Martin Kristenson skriver på Kapten Stofil:

Men än var det inte slut på chockerna. Då och då under hela 70-talet dök det upp skräckisar, som blev minnen för livet i lika hög grad som Frankenstein och Varulven. En svensk rysare som gjorde djupt intryck var Rolf Husbergs Moln över Hellesta (1956), en Rebecca-liknande historia som byggde på en roman av Margit Söderholm. Denna herrgårdsdeckare var ett samtalsämne på skolgårdarna under lång tid, och bara titeln fick oss att rysa. Inte ens det faktum att filmens hjälte försetts med det löjeväckande namnet Calle Anckarberg eller att huvudpersonerna på äktsvenskt maner ägnar större delen av filmen åt att dricka kaffe kunde lugna ner oss. Det var ändå en av de otäckaste filmer vi sett.