Lunch med björnarna

Jag slutar aldrig att förundra mig över Guided By Voices i allmänhet och Robert Pollard i synnerhet. Vad är det som driver denna karl? Vad går han på måste man fråga sig när man inser att

"The Bears On Lunch" är GBV tredje!!! album detta år. Men tro inte att detta är nog för mister Pollard. Själv kan han stoltsera med två soloalbum under året: "Mousman Cloud" och "Jack Sells The Cow".
Under 2011 släppte han också två soloalbum, ett album med Boston Spaceships, ett med Circus Devils och ett med Lifeguards. Ett vansinnestempo som inte ens Bob Dylan och Neil Young klarar av tillsammans.

Leta upp låten "Waving at aeroplanes" från "The Bears For Lunch" plattan och ni har en av årets trevligaste låtar.

Ja Mikael, det blev faktiskt ett djur med idag också!

Gamla gubbar

Ett fyra och en halv minuts klipp av den ursprungliga 16 minuters långa "Walk like a giant" med Neil Young & Crazy Horse från det kommande mastodont albumet - "Psychedelic Pill" kan ni få börja dagen med. Klicka bara här och resan börjar. Albumet släpps den 30 Oktober och jag känner mig riktigt sugen på att få smaka ett utav de där krumelurpillerna.

Lyssnade igen Bob Dylans kritikerrosade nya album "Tempest" i morse. Helt ok platta blir mitt omdömme.

Oj vad mycket gubbrock! Vi fyller på av bara farten med Dinosaur Jr. J Mascis passar ju gott in i gubbrocksfållan han med tänkte jag när jag googlade och fann att Mr Mascis är dryga året yngre än vad jag är! Så kan det gå!

Vad står egentligen det där J:et för? Jo, det står för Joseph. Han heter Donald också vilket innebär att det rätta borde följaktligen då bli JD Mascis. Jag fattar ingenting!

Hade inte Sealingue en låt som hette "Världen i händerna på gamla gubbar"?

Ikväll smäller det!

Lolas debutalbum "Ballerina Breakout" släpps för tredje gången sedan 1999. Denna gång med extra extraspår. Ett måste i varje skivhylla eller iphone. Allt detta ståhej kring utgivningen gjorde att jag hade Lolas i högtalarna när jag oljade in verandan.

Likaså blev det Jeremy´s popklassiker "Pop Heaven" från 1998. Fina grejer!

Ja, Dylan´s "Blood On The Tracks" har ett fantastiskt sound!

OS-invigning ikväll och då återstår det att se om det blir McCartney själv eller om Ringo sitter bakom trummorna. Ryktena säger att Macca spelar i slutet på programmet och att det kan vara "Hey Jude" som han ska framföra. Vid soundchecken igår hördes "She loves you"!

Simmarkungen från München OS 1972 om sin mustasch:
– En tränare på college påstod att jag inte kunde anlägga en mustasch och jag ville visa att han hade fel. Det tog fyra månader och den såg cool ut. Året därpå hade samtliga ryska simmare mustasch.

Jag är fast på Angel Station

När jag reste runt i Dylanland så förirrade jag mig under en period bort från landets gränser och upptäckte att jag helt plötsligt befann mig någon annanstans. Via "You angel you" hade jag passerat gränsen till Manfred Mann´s Earthbandland. Precis som Per Gessle gjorde så hoppade jag på tåget som stod inne på stationen och köpte för säkerhetsskull en tur och retur biljett till nästa station.

Tåget stannade efter ca. 20 minuter och jag befann migpå "Angel Station". En annorlunda värld med trappor som går upp fast dom går ner, Vampyrliknande kvinnor i upponervända hissar och män som ständigt vandrade i dessa trappor. Musik strömmade hela tiden ur osynliga högtalare och en magisk röst  tllhörande en viss Manfred Sepse Lubowitz spred en behaglig stämning i den annars så ruggiga miljön:

This wild rose that I hold in my hand
It's the strangest thing I've seen,
One bud only just started to show,
And the leaves are the lightest green.
It's had it's share of the rain,
It needs some feeling to light it's fiery flame again,
But one cruel lie and it could die.

(Don't kill it Carol)
Oh Carol oh, won't you let this flower grow,
Don't kill it Carol.
Oh Carol oh, won't you let this flower grow,
Don't kill it Carol.

This wild rose that I hold in my hand,
It could grow to be so strong,
Born one night in the calm of the storm,
It was made for a rock and roll song.
It's only just seen the light,
It could so easily fall back to the gentle night,
But one cruel lie and it could die.

(Don't kill it Carol)
Oh Carol oh, won't you let this flower grow,
Don't kill it Carol.
Oh Carol oh, won't you let this flower grow,
Don't kill it Carol.

It's looking for a place to live outside all space and time,
Where there's no need for it to fade.
There's a secret garden that I think we can find,
Lot's of sunshine there's a touch of shade.

(Don't kill it Carol)

This wild rose that I hold in my hand
It's the strangest thing I've seen,
One bud only just started to show,
And the leaves are the lightest green.
It's had it's share of the rain,
It needs some feeling to light it's fiery flame again,
But one cruel lie and it could die.

(Don't kill it Carol)
Oh Carol oh, won't you let this flower grow,
Don't kill it Carol.
Oh Carol oh, won't you let this flower grow,
Don't kill it Carol.

Händelser i förrgår, igår, idag och imorgon

I förrgår
* Såg Lasse Lindbom

* Var på Nordiska Museet
* Såg The Contagion på bio i plusstol

I går
* Lyssnade på The Resonars i bilen

* Sprang spåret med pannlampa

Idag

* Ska se Bob Dylan

Kanske i morgon

* Rensa taket från barr

Skäggräck

Proggrocken har blivit skäggrocken och influenser från den svenska 70-tals proggen är populärare än någonsin. DN har repotage om två band idag;

The Amazing

och Samling.

Två läsvärda sidor som ger dig anledning till att inte raka dig på några månader.

Idag är det första november och jag ska cykla till jobbet.

Dagens hållplats i Dylanland:

Knocked Out Loaded (1986)

Bus eller Godis?

God bless America och tack för Halloween traditionen!
Wikipedia skriver så här om just "bus eller godis":

Utklädda i skrämmande maskeringar går barnen runt och knackar dörr. När någon öppnar säger barnen "bus eller godis" och därefter måste den boende bjuda de maskerade dörrknackarna på godis eller pengar, annars riskerar den boende att bli utsatt för ett bus av barnen i form av ett practical joke.

Igår när det knackade på dörren öppnade Åsa och sade bus på den aktuella frågan. Barnaskaran, som säker var i 13-års åldern, blev helt stumma och tittade konstigt. Det blev inget bus där inte.
När nästa knackning kom var jag den som gick och öppnade. På frågan bus eller godis svarade jag godis och sträckte fram min hand. Samma förvånande tystnad infann sig som i det tidigare exemplet.
Jag tycker att barn som ska ut och tigga godis bör lära sig vad det är för regler som gäller innan de ger sig ut. Vad de också bör tänka på är utstyrseln. Det räcker inte bara med en lösnäsa, lösöron
eller lite svart runt ögonen. Nej, jag kräver minst en skelettdräkt eller liknande. Här måste det bjudas till lite mer och det är här vi kan ta lärdom från det stora landet västerut.

Gjorde DN´s skräck frågesport igår. 19 rätt av 20 bedömmer jag som riktigt bra.

Dylanresans senaste hållplatser:

The Basement Tapes (1974)

Desire (1976)

Street Legal (1978)

Slow Train Coming (1979)

Saved (1980)

Shot Of Love (1981)

Infidels (1983)

Empire Burlesque (1985)

Dylan, Tintin och Kapten Haddocks näsa

New Morning (1970)

Pat Garrett & Billy The Kid (1973)

Planet Waves (1974)

Dylanresan fortsätter...

Rolig recension av Tintin-filmen i DN idag. Kapten Haddocks näsa jämförs med Tintin´s huvud storleksmässigt.

Flygplansfilmer och mera Bob

I början på november kommer TV4 Film att visa Haveriplats: Bermudatriangeln vars namn är Airport´77 på originalspråket. Filmen kom mycket riktigt 1977 och jag hade den stora äran att se den på Palladium.
Handlingen i korthet: En privatägd Boeing 747, ägd av den rika filantropen Philip Stevens (James Stewart) håller på att transportera inbjudna gäster. Med på planet finns även mycket värdefull konst, vilket får andrepiloten och en grupp män att försöka kapa planet och landa det på Bahamas för att kunna ge sig iväg med den värdefulla lasten. Men något går snett och planet havererar i havet och nu måste en stor räddningsinsats inledas.

Att denna film skulle vara en uppföljare till en annan film var inget jag visste när jag satt där i biomörkret snaskande på en fruktnickel.

Första filmen i denna serie hette "Airport - flygplatsen" och kom 1970. 1974 var det dags för ytterligare en katastrofilm med flygplan i centrum; "Katastroflarm" blev den svenska titeln vilket kanske är mer intressant och fantasifullt än "Airport´74" Handlingen till "Katastroflarm" är det bästa, vad sägs om: Sedan en Boeing 747 under flygning kolliderat med en Beech Baron har ett hål rivits upp i cockpit och piloterna omkommit. En flygvärdinna tar över spakarna.

Det kom en fjärde film i serien också, "Airport´80". Jösses! är min reaktion.

Till sist vill jag bara meddela att min Dylanresa fortsätter och idag har det blivit

Nashville Skyline (1969)

Selfportrait (1970)

Bob och Gary

Bringing It All Back Home (1965)

Highway 61 Revisited (1965)

Blonde On Blonde (1966)

John Wesley Harding (1967)

Läste i DN att Gary Numan släppt ett nytt album vilket inte kanske känns så superhett men den fick faktiskt betyget 4/5 vilket gör det mer intressant. Gary är alltid Gary.

Nästa anhalt...

The Times They Are A-Changin´ (1964)

Another Side Of Bob Dylan (1964)

Såg Jan Gradvall på Odengatan idag. Han gick med två stycken ta-med-kaffe i händerna.

Resan börjar...

Inte fullt två veckor kvar till Dylan konserten i Globen. Bloggen har börjat ladda redan med en klassisk beprövad Dylanresa.

Bob Dylan (1962)

The Freewheelin´ (1963)

DN´s genomgång av Tintin igår var nästan i klass med Lennart Persson´s genomgång av Robert Wyatt och Soft Machine i tidningen Pop för 20 år sedan.

John Wesley Hardin(g)

John Wesley Harding är ett album och en sång med Bob Dylan från 1967.

John Wesley Hardin var en amerikansk outlaw och gunfighter som levde mellan may 26, 1853—august 19, 1895.

John Wesley Harding är också en amerikansk singer/songwriter som fyller 46 år på lördag och inte bara det, han har nyligen släppt ett nytt album - "The Sound Of His Own Voice".