Hjälp, jag blir attackerad av en hund!

I morse plöjde jag igenom Fleetwood Macs "Rumours" från 1977 och "Tusk" från 1979. Nu var det länge sedan jag lyssnade på just "Tusk" och redan vid andra spåret "The Ledge" flinade jag till, någon mer tyspisk Lindsey Buckingham låt får man leta efter. När jag tittade efter så fann jag, inte så förvånande, att mina favoriter från plattan "Not that funny" och titelspåret "Tusk" var skrivet av herr Buckingham.

Det var nu 2 ½ år sedan jag skrev något om Fleetwood Mac så jag kände att det var dags igen.

Kirani James avsutning på 400 meters loppet i Globen var väldigt mäktigt och frågan är om någon kan utmana 19-åringen i London i sommar.

Konsertveckan, etapp 3 - Fleetwood Mac

Då var det alltså dags för den tredje och sista etappen i konsertveckan; Fleetwood Mac.

Kvällen började med en Fleetwood Mac Quiz där Mats B gick ut i ett rasande tempo och tog kommandot direkt, men det gäller ju som bekant att hålla hela vägen. Det gjorde nu inte Mats B utan Mats N smög sakta förbi och höll sig i ledningen hela vägen in i mål. Bloggen önskar Mats B bättre lycka i Hässelbyloppet idag.

Konserten var helt ok, men 2½ timma har till och med Fleetwood Mac svårt att klara.

Kvällens bästa: "Secondhand news" (bilden är skakig men jag kunde tyvärr inte sitta still...)

En dam som satt några bänkrader framför oss envisades att skrika - Stevie Nicks Rocks! ett antal gånger. När ingen annan i publiken följde hennes exempel sade hon halvhögt och halvsurt: - Torrbollar. Vilket härligt bortglömt uttryck. Från och med nu ska jag plocka in den i min vokabulär.

Att Mick Fleetwood får så mycket tid på den stora videoskärmen är lite underligt; han skriver inga låtar, han sjunger inte, det enda han gör är att trumma (vilket han gör med stor förtjänst) och att spärra upp ögonen/grimasera. Jag kan tänka mig att bandmedlemmarnas tid på videoskärmen var ungefär så här:

Lindsey Buckingham 35 %

Stevie Nicks 35%

Mick Fleetwood 25%

John McVie 5 %

John McVie gör inte mycket väsen av sig.

6 st låtar som förgyller din söndag

Electric Six – Gay Bar (part 2)

Diamond Dogs – Make it all up to you

Donna The Buffalo – Temporary misery

Alejandro Escovedo – Always a friend

Scott Kempner – Love out of time

Lindsey Buckingham – Did You Miss Me

Rumours och två-halsade gitarrer

Plockade fram Fleetwwod Mac´s underbara "Rumours" igår. Det var inte originalet utan en "Studio demos" version. Alltid lika roligt att lyssna på de ej riktigt färdiga versionerna, särskild när man vet hur resultatet blev. Det som slog mig mest var att basen på öppningsspåret "Second hand news" var inte alls lika rak som på originalplattan utan mer vandrande. Fattar ej hur du kunnat ta bort den? Lindsey Buckingham är ruggigt bra där. För att inte tala på "Go your own way"! Mick Fleetwoods trumspel är lika enkelt som genialiskt. Stevie Nicks ska vi heller inte glömma, vilken röst! Rumours är en av tidernas fem bästa plattor.

Hittade en sida som ägnar sig åt Buckingham och Nicks och "The Truth Behind the Rumours".

Kolla in den här.

"Go your own way" från en livekonsert 1997. Fortfarande magiskt 20 år senare.

"Sun in the night" med Brand X (också från 1977) passar bra att olja in verandor till. Phil Collins spelar trummor.

Varje gång jag ser en två-halsad gitarr får jag en konstig känsla i kroppen, det känns både härligt och otäckt på samma gång (sa inte Tommy i Pippi Långstrump det?). Idén till att ha en 12-strängad och en 6-strängad gitarr hängande samtidigt runt halsen är genialisk, men är det praktiskt? Är det snyggt? Det är väl där jag ännu inte bestämt mig. John McLaughlin, Mahavishnu Orchestra, den två-halsade gitarrens okrönte konung är det som är på bilden.