Låt fantasin flöda

Vad kan man säga om en genomgång av Phil Collins album? Vi pratar inte musikaliskt utan om omslag. De påminner om varandra en hel del....

Face Value - 1981

Hello, I´m Must Be Going - 1982

No Jacket Required - 1985

But Seriously - 1989

Both Sides - 1993

Det var inte förrän på albumet "Dance Into The Light", som kom så sent som 1998, Phil kom på tanken att välja något annat motiv på omslaget än sitt ansikte. Han valde denna gång att ha en helbild på sig själv, lite fånigt dansandes. 

Tydligen måste helbildskonceptet ha varit ett totalt fiasko för på nästkommande album, "Testify" som kom 2002, var ansiktsbilden där igen.

2010 avslutades Phil Collins karriär med albumet "Going Back" och där har han gått tillbaka till rötterna och satt in en bild där han som barn sitter och spelar trummor. Varför krångla till det?

Oj vad bra med fläskiga trummor

* Två skivor fullkornsbröd (en med dillkaviar och en med rökt medvurst)
* Bollnäsfil blandad med vaniljyoughurt (för att få till den där Bollnäsfil med vaniljsmak som jag aldrig sett), flingor (special k) och anjou päron.
* Två koppar kaffe

Japp, där satt frukosten som en fläskläpp.

Gårdagens bangolfgolf är det inte så mycket att säga om. Slutställningen blev följande:

1. Ragge Raggmunk 45
2. Bloggmaster 51
3. Pungkula Persson 52

Nästa gång ska vi spela på riktiga banor, dvs på filt.

En långpromenad i morse och i lurarna rullade Fleet Foxe´s nya och Neil Young´s "Harvest". Jag häpnar varje gång över hur bra Harvest är.

Avslutningsvis blir det en liten video från Phil Collins avskedsturné. Låten som han framför är megahiten "in the air tonight". Höjdpunkten i klippet är när han i slutet stegar fram till trummorna för att avsluta som den trummis han är; Slåendes, sjungandes, svettandes. Bra låt, roligt initiativ.

Vem ska bort?

eller

The wall of Phils

Den numera 69-årige Phil Spector, mannen bakom "the wall of sound" är dömd för mord och historien om den milt sagt "lustige" karln får härmed ett mindre lustigt slut.

Andra kändisar med namnet Phil som jag såhär i all hast kommer på är:

Phil Lynott

Phil Mahre

Phil Esposito

Phil Collins

Dr. Phil

Rumours och två-halsade gitarrer

Plockade fram Fleetwwod Mac´s underbara "Rumours" igår. Det var inte originalet utan en "Studio demos" version. Alltid lika roligt att lyssna på de ej riktigt färdiga versionerna, särskild när man vet hur resultatet blev. Det som slog mig mest var att basen på öppningsspåret "Second hand news" var inte alls lika rak som på originalplattan utan mer vandrande. Fattar ej hur du kunnat ta bort den? Lindsey Buckingham är ruggigt bra där. För att inte tala på "Go your own way"! Mick Fleetwoods trumspel är lika enkelt som genialiskt. Stevie Nicks ska vi heller inte glömma, vilken röst! Rumours är en av tidernas fem bästa plattor.

Hittade en sida som ägnar sig åt Buckingham och Nicks och "The Truth Behind the Rumours".

Kolla in den här.

"Go your own way" från en livekonsert 1997. Fortfarande magiskt 20 år senare.

"Sun in the night" med Brand X (också från 1977) passar bra att olja in verandor till. Phil Collins spelar trummor.

Varje gång jag ser en två-halsad gitarr får jag en konstig känsla i kroppen, det känns både härligt och otäckt på samma gång (sa inte Tommy i Pippi Långstrump det?). Idén till att ha en 12-strängad och en 6-strängad gitarr hängande samtidigt runt halsen är genialisk, men är det praktiskt? Är det snyggt? Det är väl där jag ännu inte bestämt mig. John McLaughlin, Mahavishnu Orchestra, den två-halsade gitarrens okrönte konung är det som är på bilden.