One, two, Freddy's coming for you

Vi fortsätter med skräcktemat veckan ut och idag avhandlar jag de två filmerna som jag ser som milstolpar i mitt skräckfilms tittande.

Steven Kings bok "Carrie" läste jag långt senare efter jag sett filmen. Hur boken var minns jag inte men jag minns tydligt filmen. Kan ha varit den första skräckfilm jag såg på bio eventuellt gick den på Centrumbiografen. Att John Travolta var med i filmen var inget jag lade märke till. Nej, det var Sissy Spacek som förstås gjorde det djupaste intrycket som huvudrollsinnehavare och precis som Inger Nilsson aldrig ha kunnat skaka av sig Pippi Långstrump (jag såg förresten Inger i Västermalms gallerian för några veckor sedan och jag var på väg att ropa - Hej Pippi!) manteln har heller aldrig Sissy kunnat lämna Carriefiguren för mig.

Slutscenen där den blodiga armen kommer upp ur graven var första gången jag fick uppleva en riktig klassisk skräckeffekt. Det var just den scenen som gjorde att det dröjde 10 år innan jag såg några fler skräckfilmer på bio.

Den andra filmen som satt en kanske inte så djup men dock fåra är "Terror på Elm Street". Robert Englund innan mest känd som den snälla ödlan i V dök här upp som gubben i lådan. Såg filmen i mitten på 80-talet och blev så skrämd att jag var tvungen att stänga av den. För att kunna somna fick det bli "Tre Amigos" istället. Det kom senare ett antal uppföljare men det var just denna som var riktigt otäck.