Fredagens frukostmusik är spikad

Bandyspecialen är avslutat och vi återgår till det normala här på bloggen.
Jag har redan bestämt vad jag ska spela till frukost imorgon, det blir Ride´s underbara album "Carnival Of Light" från solsommaråret 1994 i allmänhet och låten "Crown of dreation" i synnerhet.
Baklängessolot är den bästa baklängesgitarren jag någonsin hört och Andy Bell kröner det hela med ett fantastiskt orgel och pianospel.

Jag kanske till och med slänger på debutplattan "Nowhere" och blåser ur skallen.
Jag kan tänka mig att den har samma fina funktion som

Chemical Brothers "Dig Your Own Hole" hade när jag valde den som morgonmusik på tunnelbanan på väg till jobbet för tiotalet år sedan (det var faktiskt länge sedan jag lyssnade på den kom jag på nu!).

Tillbaka till Ride och "Carnival Of Light". Visst var det här som Ride nådde sina höjder? Jag hade faktiskt "Going Blank Again" på plats # tre på årslistan 1992 (efter Bats "Fear Of God" och The Barracudas "Wait For Everything") men med facit i handen känns nog "Carnival..." som den vassare.

Nä, nu laddar vi morgondagen istället.

Fläskig konsert med kompetent band

Som sagt, bästa gången med Fleshtones igår. Partyrock när den är som bäst. Nu har jag sett The Fleshtones tre gånger på 6 år och jag skulle gärna se dem igen. Eldkvarn har jag också sett tre gånger i mitt liv. Tomas Andersson Wij två. The Barracudas och Flamin´ Groovies noll gånger. The Mop Tops två gånger.

P-A, gitarrist i Stupidity försökte få igång publiken innan Fleshtones gick på scen. Han lyckades väl sådär tycker jag.

Gick igenom Södrastations området efter konserten igår. Senast jag var där höll vi på att bli omkullsprungna av en råtta stor som ett rådjur (här). Denna gång var det hans bror som sprang över gångstigen. Även han stor.

Tillsammans med Chris Wilson

Det kom en bild till bloggredaktionen i samband med Barracudas inlägget. Det var en av bloggens största profiler (ja han är nog den största) som hade skickat in en bild från en svunnen tid. Bilden ifråga hade en anknytning till The Barracudas och även de gamla bloggfavoriterna; Flamin´ Groovies. Mannen till vänster är Chris Wilson. Pojken till höger är den kända bloggprofilen. Båda ser tämligen glada över att ha hamnat intill varandra och på samma bild. Fotografen heter Per-Åke Wärn, god vän med bloggprofilen. Året var 1984.

Lista dina största byxor

Dryga dygnet kvar i S-omöstningen och bloggmaster lämnar sin lista ikväll.

The Barracudas två ypperliga album "Mean Time" (1983) och " Endeavour To Persevere" (1984) har åter släppts på cd. Denna gång i en remastrad Japan variant. Så trevligt så.

Nä Rogga, fel färg på byxorna och mina var förresten väldigt stora...