En annan värld var möjlig

En som följt bloggen en tid är "Grannen vé körgår´n". Han har skrivit en artikel om Hurriganes i Kustnytt # 2 och det känns som en självklarhet att delge er detta.

Varsågod!

The Hurriganes i Ljusdal 1984. Bild: Torbjörn Snögren

En annan värld var möjlig

12 Augusti 1977. Fredag, sommarlov och för första gången så kände man i kroppen att det var någonting annat än fiske och spindelmannen som började dra. Bearbetningen hemma började redan på förmiddagen.
- Jo, jag skulle vilja åka in till stan ikväll, sa jag.
- Ikväll, sa farsan och morsan, du vet att du ska vara hemma senast halv 10.
- Jamen, det spelar ett band på berget som jag måste se, sa jag.
- Måste och måste, det enda du måste är att lyssna på vad vi säger, kontrade dom.
Så där höll det på timme efter timme och efter ett enträget tjatande så gav dom med sig.
- Okej, vi säger att du får se konserten men att du måste komma hem direkt efter den.
- Förresten, vem ska du åka med ?
Inför bråkdelen av en sekund genomgick Anders Hellström en inre kris, rakryggat yppa sanningen? Nej! Ljuga för päronen på stående fot? Självklart!
- Vi är några som ska åka, Robban, Håkan, Peter och jag, vi får skjuts av Håkans morsa, hon hämtar oss också, fabulerade jag på som den värsta H.C. Anderssen. Jag hade säkert som amen i kyrkan fått med mig farsan, men nu så gällde det faktiskt en musikform kallad Rock & roll och där vill man inte synas med föräldrarna när man är 13 bast. Dessutom kunde man ju träffa på någon tjej man spanat in. Sagt och gjort, kl. 17.00 prick satte jag mig på cykeln och trampade vägen mot missionshuset i Ala, stannade hos Doris i Sagakiosken och tog en hamburgare. Doris måste ha sett att det var nå´t på gång för hon frågade:
- Hur är det med dig?
- Rock & roll, svarade jag och tyckte att det svaret innehöll allt som behövde sägas.
Jag drog vidare uppför backarna och väl framme bakom missionshuset så kunde jag konstatera att jag var nog inte den enda som skulle på berget. Där stod nu ett 20 tal cyklar och mopeder och skvallrade om kvällens läge. Jag stegade bort till korsningen & slängde ut tummen, stod väl en 10 minuter när en Rambler Javelin kom vrålandes i backkrönet, gjorde en tvär inbromsning i korsningen och stannade i ett moln av damm, dörren flög upp och jag gick fram.
- Ska du till stan? frågade dom inifrån bilen.
– Ja, sa jag och undrade vad jag gett mig in på.
- Vi ska bara till Sandarne, men du får åka med dit, hoppa in.
- Förresten var det inte din mormor som skickade med dig kolor upp till bandyplan till oss för att vi skulle knyta dina skridskor?
– Jo, sa jag. Det var ganska livat i bilen och utan att nämna några namn så kan jag väl säga att dom var från Vallvik och att efternamnet började på Anders och slutade på son. Väl framme i Sandarnekurvan fann jag mig med tummen ute och bilen på väg bort och tanken slog mig, vad var det som hände?Nåväl, efter ytterligare en stund så kom det faktiskt en traktor med ett hölass efter, ni får tro´t om ni vill. Gubben sa att det gick bra att åka med på lasset men att det nog skulle ta lite längre tid.
- Det gör inget, sa jag, jag har hela livet på mig. Där satt jag, på väg att ta mina första steg in i tonårsvärlden, på ett hölass bakom en traktor, allt emedan solen sakta sänkte sig ner i en nyans som bäst kan liknas vid blåbär och mjölk och tänkte att..... det här är livet. När vi kom fram till stan så tackade jag gubben för skjutsen och vände näsan mot berget, därifrån dunkade musiken redan och bastonerna försatte mig nog i någon slags hypnos för fötterna började självmant stega upp mot entrén.Entré och entré ja, det var väl kanske att ta i, eftersom det nu torde vara preskriberat så kan jag väl berätta att vi hade lite som sport att planka in på alla föreställningar. Det mest konstiga jag förövrigt någonsin plankat in på måste vara när de kom till stan med den jättelika uppstoppade valen Jonas, han var mest en sorglig syn där han låg på lit-de-parade i ett tält på busstorget, med vatten rinnandes efter sidorna och en lukt som skvallrade om att han nog redan haft sitt bäst före datum.Men nu var det berget historien gällde, väl inne på området efter att ha krälat uppför slänten och ådragit mig starkt mossbefläckade byxor och en reva i tröjan så hörde jag att bandet var på väg att kliva på. Jag sprang med andan i halsen och kom lagom in för att se Hagge presentera det som komma skulle.
- Mina damer och herrar, ladies and gentlemen, Wroom är stolt att kunna presentera, direkt från Finland till Söderhamn....THE HURRIGANES !
Det var bland det bästa jag varit med om och det träffade som en dolk mitt i hjärteroten, det var där som mitt okuvliga intresse för musik grundades.En och en halv timmes orgie i elgitarrer, svett, brylcremé & brännvin.Dessa fruktade, svettiga, mustiga, härliga Finländare. Bassisten Cisse Häkkinen hade benet i gips, en 37:a på förstärkaren och skinnjacka plus en frisyr så dränkt i flott att en fläsksvål skulle gråta av skam och avund.

Hur jag tog mig hem efter denna premiär minns jag inte riktigt, men jag är säker på att jag svävade på små moln av lycka hela vägen.Inte ens vetskapen om att en portion skäll hemma stod på menyn spelade någon roll. Jag åkte på cykeln nedför Alabackarna, genom den nedsläckta affärsgatan, såg Sagabions röda skylt spraka hemtrevligt i natten.
Summerade aftonen enligt följande:Jag hade åkt raggarbil, hölass, plankat in på berget, faktiskt fått en kyss av den där tjejen jag gillade, blivit introducerad i brödraskapet Rock & Roll av tre, fruktade, Finska musikmusketörer med namnet The Hurriganes. Väl anländ hemma så satte jag upp ett klistermärke som bandet kastat ut i slutet på sin show, på min pojkrumsdörr, och konstaterade med ett leende på läpparna och en räv bakom örat att: En annan värld var möjlig.

Anders Hellström