Bara gamla gubbar på morgonen

Då är den här, tegelstensplattan (plattorna) som utgör grunden för novembers musiklyssnande.
4/5 i DN idag, 8/10 i Uncut och obegripliga 3/5 i Aftonbladet vilket innebär att du bör vara ytterst vaksam på vad som skrivs i den tidningen hädanefter. Detta är ett monster skapat av mannen som har indianer och bilar varmt om hjärtat. Är det någon som någonsin undrat om Neil Youngs musikaliska vägval under de senaste åren kan här känna sig trygg och lugn igen. Neil Young har hittat hem till de välkända och bekanta miljöerna igen. Jag älskade utflykten han gjorde tillsammans med Daniel Lanois för nåt år sedan och jag älskar denna gigantiska utflykt.

Beatles alla album kommer att släppas på vinyl, stereo och mono (förstås) och med på tåget följer även The Who, vilket inte är så konstigt. 180 grams tjock vinyl utlovas. Vad som är roligt i fallet The Who är att de kommer att släppa en dubbel cd vid namn "Live at Hull". Liven är inspelad dagen efter den klassiska "Live at Leeds" 1970.

En liten sovmorgon och två plattor till frukost i morse. Valet föll på Bob Dylan "Highway 61 Revisted" och

The Green Pajamas "This Is Where We Disappear".

92-årige Ravi Shankar släpper att album under namnet "The Living Room Sessions Part 1". 

Måste bli en Ravi special framöver.

Grateful Dead - Country Joe And The Fish 2-2

 vs

Två album från 1969 står i var sin ringhörna, beredda att få kasta sig in mot ringens mitt för att än en gång få utkämpa en batalj utan like. Denna gång har GD valt en lättare framtoning än döskallar och den mörka sidan. En Justicialiknande kvinna som håller i en lång pinne och ett guldäpple. Jojo. Texten är som vanligt obegriplig. CJ och gänget ger oss en tokrolig barnprogramsliknande bild där de själva är ute på en vandring bland kullarna en sen kväll. Månen titta glatt fram och långa skuggor höjer sig över kullen.

Två harmlösa omslag där Country Joe And The Fish vinner med sin naivitet. Grattis grabbar!
Det är i morgon det avgörs!

Grateful Dead - Country Joe And The Fish 2-1

vs

Hoppsan! Dag tre i omslagsbattleweek och här börjar det hända grejor! Grateful Dead har hittat sin nisch med döskallar och sinnesvidgande inslag medan Country Joe And The Fish mer valt att gå mot det realistiska. CJ (Country Joe) har helt sonika gått ut på stan, plockat upp kameran och knäppt på första bästa folksamling. Finns det ett dolt budskap jag missat eller vad? Vad är idén till detta? Det enda coola på detta omslag är ordet "Together" som har ett vackert typsnitt. Allt annat är crap. Grateful Deads fåniga döskallelåtsasvärld är väl inte heller så mycket att hjula åt men CJ måste verkligen rökt på ordentligt den där dagen i början på 1968. Jösses. GD (Grateful Dead)´s platta släpptes i juni 1969.

Nja, ingen höjdar omgång men ändå en klar seger till GD. Grattis Jerry Garcia och gänget.

ps. undrar ni vad Aoxomoxoa är så kan jag tyvärr inte hjälpa er. Det jag kan säga är att titeln på Greatful Deads album är ett palindrom. 

Vi ställer tillbaka klockan

Mitt i den tuffa bataljen mellan Grateful Dead och Country Joe And The Fish måste vi bara återknyta till lördagens premiär av "Så mycket bättre". Miss Li och Olle Ljungströms framträdande var av högsta klass och jag ser fram emot fortsättningen.
Vi backar 32 år till 1980 och Bälinge Byfest.

Reflektioner:

* Olle spelar på en Vox teardrop
* Dan Sundquist har slips
*Reeperbahn låter väldigt mycket Television här.

Grateful Dead - Country Joe And The Fish 1-1

 vs

Andra matchen mellan Grateful Dead och Country Joe And The Fish.
Album # 2 i respektive diskografi där Grateful Dead ställer upp med "Anthem Of The Sun" från 1968. Utanför tävlan och inte alls med i beräkningarna i denna tävling är att magazinet Rolling Stone utsåg 2003 detta album till plats 287 på deras lista över de 500 bästa albumen någonsin. Men som sagt, nu har detta inget med det här spektaklet att göra. Vad bjuder omslaget på då? Jo, ett mycket Indien influerat sådant med eld och läskiga figurer med konstig blå hudfärg. Vad mer? Inget speciellt. Hur låter albumet? Jo så här.

Country Joe And The Fish satsar mer på en naturlig och verklighetstrogen upplevelse på albumet "I-Feel-Like-I´m-Fixing-To-Die" från 1967 med tydliga influenser från Village People, The Rolling Stones och The Beatles. En trollkarl (minns Magical Mystery Tour...), En delstatspolis (vet inte om det är det eller VAD det är men det låter mycket, mycket bättre än bara polis), En hippie med propellermössa, En mexicanare och han nere till vänster ser jag inte vad han försöker föreställa. En boll eller ett äpple har han i munnen i alla fall.

Det coola mot det tokroliga. Idag vinner det tokroliga och Country Joe och grabbarna kvitterar. Roligt och framför allt väldigt spännande inför fortsättningen.

Grateful Dead - Country Joe And The Fish 1-0

Vem minns inte den grymma tungviktsmatchen Styx och Rush gick mot varandra i början på april?
När krutröken lagt sig och boxarhandskarna tagits av (krutrök och boxning?) stod Styx som vinnare med 3-2. Nu är det dags igen! Denna gång är det två nya äldre tungviktares tur att försöka stå upp 15 ronder.
Jag välkomnar Grateful Dead och Country Joe And The Fish välkomna upp i ringen!
Bataljen går till så att deras fem första album jämförs utseendemässigt och inte musikaliskt. Jag tror ni förstår principen. Då kör vi igång med match 1.

vs

Oj, vad har vi här då? Vilken öppning på matchen! Båda kämparna slår på allt som rör sig och det hela påminner om "Epic Chicken Fight" från Family Guy (kolla här). Två väldigt starka debutplattor bjuds det på. Grateful Deads debut släpptes januari 1967 och Country Joes kom i april samma år. 

Grateful Dead väljer fotomontage med Uncle Sam hatt, kräldjursmonster från svarta lagunen och sprutande lava. Country Joe och gänget väljer att visa en Velvet Underground pastisch. Vackra färger och psychedeliskt så det förslår. Vinnaren denna första dag blir Grateful Dead med sitt montage. Kräldjursmonster framför livebilder alltså. 

Följ den spännande fortsättningen i morgon.

En bluesman

Bloggredaktionen hann knappt sätta på kaffet förrän ett sms pep till i mobilen. Näsan, Bloggens ständiga kontakt med den norrländska bygden, hörde av sig och meddelade ett scoop utan like.

Lelle, inte Malla.

Likt Lelle Modig hade Näsan snappat upp att den store bloggfavoriten (näst efter Jackson Browne) Mats "Malla" Ronander skulle spela på Brux i Örnsköldsvik ikväll.

7 skriver så här om den spännande kvällen.

- En bild på Malla kan ni väl kosta på er?

Nästa gång ska jag ha min bena åt vänster.

- OK då!

Fredagsmys med Chuck

Chucken från 1972 med "Cést la vie" som senare blev synonymt med John Travoltas dans i "Pulp Fiction" och med skånska Torsson som döpte sin version till "Blodomloppet". Chuck Berry har mig veteligen aldrig varit coolare än i denna stund för 40 år sedan, och då ska vi inte prata om skjortan.

Ha en trevlig inledning på helgen!

En fredag i vinterns ytterkant

Tomorrow never knows. Världens genom tidernas bästa låt. Så enkelt kan det vara ibland.

Mitt namn är Makoto. Kawabata Makoto.

Imorgon hemsöks Stockholm och Debaser Slussen av japaner. Kawabata Makoto är en av de japanska herrarna som kommer att beträda scenen sådär vid 23.00. Sedan 1996 har Herr Makoto förgyllt sin och andras atmosfär med sin musik på diverse utgåvor, solo och bl.a. under namnet Acid Mothers Temple. Det är just under detta namn som den konstellationen som nu kommer att återfinnas på södra sidan av Gamla Stan kommer att uppträda.
Hur låter nu detta? Finns det någon därute som orkar med att lyssna på hela "Have You Seen The Other Side Of The Sky?" som finns här ovan så är det en bedrift i sig. 30 minuter och 30 sekunder av sinnesutvidgande toner och förvrängda ljudmattor. Jag tänkte gå dit och jag har inte gett upp hoppet ännu men just nu känns det en aning tungt för sinnet.

Dagens 7-tummare

 Dagens 7-tummare blir med Paul Messis från Billingshurst, West Sussex. Var det stället ligger är jag en aning osäker på...

...så därför slänger jag in en karta för att förtydliga det hela. Sydväst om London kan man enkelt beskriva det.

Paul Messis står här med den bloggomtalade 12-strängade gitarren Double six guitars London. Vi har sett den förut och vi ser gärna den igen. Detta är en av fyra 7-tummare med Paul Messis som är i mina ägor.

Nytt album

Återigen har min vän från andra sidan Atlanten, Jeremy, släppt ett nytt album. Denna gång på ett annat bolag än sitt eget, nämligen det eminenta spanska bolaget Rock Indiana. Plattan innehåller 12 låtar med den gamla favoriten "Save me from myself" som given topp.

Vi säger så för denna gång. 

Den sista färden

En sista gång (åtminstone för den här gången) måste vi ut på Magical Mystery Tour. Jag kan inte släppa de fyra (eller fem) trollkarlarna. Filmens höjdpunkt (om någon missade det). Den perfekta klädseln på nästa maskerad eller varför inte imorgon på jobbet? Vad George säger på bilden ovan får vi bara gissa oss till.
"Hey George" eller "En George" kanske?

Ringo Starr befinner sig ovan precis i sin karriärs höjdpunkt, med ditritade glasögon briljerar han så till den milda grad att de andra Beatlarna framstår som mellanstadieelever.

Vill man fortsätta med att skapa sina egna historier och berättelser med dessa fyra kan man göra det med klippdockskläderna ovan (Beatlarna får man själv rita).

Lycka till!

Neil och Stetsonhattarna

Sömnig masar jag mig fram till tidningen som ligger uppochner på köksbordet och tycker att bilden på framsidan till kulturdelen liknar ganska mycket Neil Young. Till min stora glädje är det fortfarande han på bilden när jag vänt tidningen rätt. Den alltid aktuelle Neil Young är nu så högaktuell att det nästan ryker om karln. En ny dubbel-cd och en bok är i antågande. Albumet har jag skrivit om förut men det skadar inte att nämna det igen. "Psychedelic Pill" heter albumet och släpps nästa måndag. 9 låtar där den längsta klockas på dryga 26 minuter.

"Waging heavy peace - A hippie dream" heter Neil Youngs bok på originalspråket, på svenska heter den kort och gott "Fredsförklaring". Boken är resultatet av ett galet skrivande som började när Neil brutit en tå och satt sysslolös. Boken släpps den första november. Julklapp? Nä, jag orkar inte vänta.

 Tre stycken Stetsonhattar avslutar detta inlägg och anledningen till det är att jag förväntar mig att få se en sådan bäras med stolthet efter bröderna Mats resa i staterna. Denna vita ger mig kraftiga JR vibbar och då är det inte Dinosaur JR jag syftar på.

 Den bruna ovan är otäckt lik den svenska fotbollslandslaget bar vid hemkomsten från USA 1994.

Min klara favorit av dessa tre. Den svarta briljerar i sin enkelhet och med det nonchalant enkla spännet på sidan.

Trumma med Joe

Idag har jag lagt trummor till en ny jullåt som Joe Algeri skrivit.
Återkommer när den är klar.

Den långa versionen

Ok då, en liten återkoppling till gårdagens film, Magical Mystery Tour måste vi ändå frambringa. Det jag vill ägna lite tid och kraft till är det instrumentala mästerverket "Flying". Låten spelades in den 8 september 1967 i EMI studios, London och är en av de få låtar där alla fyra medlemmarna står som upphovsmän. Låten blev i sin helhet 9 minuter och 38 sekunder men kortades ner till filmen och slutade till sist på blygsamma 2 minuter och 17 sekunder.

Landskapet man ser i filmen när låten ljuder är taget från ett flygplan över Island.

19 dagar efter inspelning utav denna låt, den 27 september, släpptes alltså albumet "Magical Mystery Tour".

Vad som kan vara intressant att veta i detta sammanhang är att "Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band" släpptes den första juni 1967. Produktiviteten går det inte att klaga på när det gäller Beatlarna.

Söndagspyssel

Vad vill denna bild visa? Jo, sitter du på en stol med en bakom dig är du glad. Sitter du på samma stol med en bredvid dig är du inte lika glad. Nåt sånt handlar det om.

Idag lyssnar jag på Vibravoid, detta fantastiska band från Tysklands framsida, Düsseldorf.

Ikväll sitter även jag och tittar på Magical Mystery Tour

Ikväll är det då dags (som jag riktigt förutspådde redan igår) Magic Mystery Tour på svt. Eller Tragic Mystery Tour som den också kallas utav vissa. Filmen som skulle bli full av galna upptåg och händelser men som inte innehåller någonting. Årets julklapp har i alla fall anlänt till butikerna och pengar kommer att rulla in till de kvarlevande i den Beatleska familjen i och med denna dvd. Förra året blev det George Harrison filmen och i år blir det förhoppningsvis denna som hamnar på bloggmasters julklappshög om exakt 64 dagar.

Roll up, roll up for the mystery tour.
Roll up, roll up for the mystery tour.
Roll up AND THAT'S AN INVITATION, roll up for the mystery tour.
Roll up TO MAKE A RESERVATION, roll up for the mystery tour.
The magical mystery tour is waiting to take you away,
Waiting to take you away.
 
Roll up, roll up for the mystery tour.
Roll up, roll up for the mystery tour.
Roll up WE'VE GOT EVERYTHING YOU NEED, roll up for the mystery tour.
Roll up SATISFACTION GUARANTEED, roll up for the mystery tour.
The magical mystery tour is hoping to take you away,
Hoping to take you away.
 
Roll up, roll up for the mystery tour.
Roll up, roll up for the mystery tour.
Roll up AND THAT'S AN INVITATION, roll up for the mystery tour.
Roll up TO MAKE A RESERVATION, roll up for the mystery tour.
The magical mystery tour is coming to take you away,
Coming to take you away.
The magical mystery tour is dying to take you away,
Dying to take you away, take you away.

Heere´s weekend!

I helgen funderar jag på att återuppta kontakten med Jack Torrance och de andra på hotel Overlook (hotellet heter egentligen Timberline Lodge och ligger i Oregon). Filmens kändaste scen är förstås den när Jack Nicholson hugger sig igenom badrumsdörren på jakt efter de överiga i familjen. När hålet är tillräckligt stort så sticker Jack fram huvudet och ropar det numera så klassiska "Heere´s Johnny!".

Vad som är det riktigt intressanta är att Jack snodde hela iden med yxscenen från den svenska filmen "Körkarlen" som kom 1921, där huvudkaraktären David Holm hugger sig igenom en låst dörr med en yxa (ja, hade dörren varit olåst hade han ju inte behövt att hugga sönder den för att komma in...). Repliken "Heere´s Johnny" snoddes från inledningen till Tonight show när Johnny Carson var programledare.

Jo jo, så är det.

Inte dom igen? Jo, dom igen! Bloggens husband Outrageous Cherry med albumet "Supernatural Equinox"  i allmänhet och låten "See through everything" i synnerhet är fredagsmorgonens stora höjdpunkt. Hur låter nu denna fantastiska låt som får bloggmaster att hjula till jobbet? Jo du hittar den här.
Nu får detta gudabenådade band se till att släppa den där plattan som skulle vara på gång. Allt enligt bandledaren Matthew Smith i ett meddelade till underteckad för ett halv eller mer sedan.

I morgon sänds Beatles "Magical Mystery Tour" på Svt om jag inte har missförstått det hela. Äntligen får jag se den. Det ska bli mycket intressant! Slutresultatet för hela touren kanske inte riktigt blev vad Mr McCartney hade tänkt sig när han kom med idén men ett mycket snyggt regnbågstypsnitt fick de i alla fall till.

Grodor

Blev bara så fruktansvärt sugen på att klottra ner några sportgrodor jag hittade på nätet.
Vad sägs om dessa!

"Det bästa laget kom etta och det nästa bästa laget kom tvåa." - Örjan Blomqvist, skidkommentator

"Nu tar finskorna av sig på häcken!" - Åke Strömmer under finnkampen

"Nu har vi säkrat framtiden både bakåt och framåt" - Thony Lindqvist, tränare i SAIK-bandy

"Har det gått sönder en stol? Vilken otrolig dramatik! " - Thommy Engstrand

"Hela bollen måste ligga stilla innan frisparken får slås... " - Sven-Göran Eriksson

"I det här partiet gäller det att åka så fort som möjligt!" - Stig Strand, Alpina VM Spanien -96

"Hur länge sitter en dålig pil kvar i huvudet?" - Radiosporten intervjuar bågskytten Magnus Petersson

"Om bollen går under ribban, så blir det säkerligen mål! " - Ove Kindvall

"Det jag inte kan påverka, det kan jag inte göra nåt åt" - Mats Jingblad

"Jag tror på uddamålsseger... mitt tips, nja... 4-2!" - Martin Olofsson inför VM-finalen i Innebandy

"Regerande mästarna HIV 71 blev igår utslagna ur SM-slutspelet av MoDo." - Malou von Sivers

"Jag kände att jag aldrig haft ett så bra skjut på flera år" - Magdalena Forsberg i Sportnytt efter sitt andra VM-guld i skidskytte.

Bollen är rund

Det är väl det som gör idrotten så fantastisk gång efter annan! Gårdagens match som resulterade i "Bragden i Berlin" är ett bevis på detta och klyschorna "Allt kan hända", "Bollen är rund", och "It ain´t over til fat lady sings" (för att använda en engelsk fras) har väl aldrig passat bättre.

Vad var det som hände? Hur kunde det gå så här?
Svaret på de och tusen andra frågor lämnar vi åt sidan för att backa tillbaka bandet till 1975 (kan ha varit året efter eller året före). Platsen för ämnet är Kempehallen. Modo möter de näst intill omöjliga Leksand och leder med 5-3 när ca. fem minuter återstår. Jag är där med min far som väljer att sticka iväg lite tidigare för att slippa de värsta köerna från hallen. Resan går lätt hemåt, både pga den lätta köbildningen och att Modo fick med sig två poäng mot dessa suveräner. Det blev till och med en korv vid korvkiosken som låg nere vid gamla busstationen. Ja, snett mitt emot i alla fall. Väl vid korvkiosken och med halva korven i munnen och halva i handen får vi höra av en annan korvätande gäst att Modo spelat 5-5 mot Leksand.
 Tystnad.
Mörker.
Minns inte om jag åt upp resten av korven (jo det gjorde jag) eller hur den smakade. Minns bara att det var mitt första möte med idrottens underbara värld. I alla fall när det gäller kategorin "Bollen är rund".
Efter denna mycket omskakande upplevelse så vet jag att bollen verkligen är rund och att man ska inte jubla förrän Hesa Fredrik ljudit osv.

Jag tror det var bloggens hejaramsor som var den bidragande orsaken till Bragden i Berlin och ännu ljuder Åby Ericssons gamla slagdänga inne på bloggredaktionen.

Vi är svenska fotbollsgrabbar
vi vet att vägen till VM är svår
kvalet gick ju utan tabbar
å vi tänker inte göra några i år
vi ska kämpa för att vinna
å segermelodin finna
grabbar, nu ska vi ta friska tag
för Sverige och för vårat lag

Younger Than Yesterday

Medföljande till nya Uncut är en CD (inte helt oväntat). Temat denna gång är "16 tracks inspired by the genuies of The Byrds". Med är tre band som varit omnämnda på bloggen de senaste dagarna:

Beachwood Sparks - Sparks fly again
Woods - Hand it out
Allah Las - Vis-a-vis

Ikväll är det som bekant Tyskland-Sverige i VM-kval. Berlin är platsen för dramat och jag passar på att önska fotbollsspelarna lycka till i drabbningen med följande hejaramsor:

* Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör. Heja! Heja! Heja!
*Sassa brassa mandelmassa, vi vill höra nätet rassla. Heja! Heja! Heja!

Resan från gårdagen till morgondagen

Efter den totala urladdningen igår med Woods följer bloggen upp med att formligen vräka ut Allah Las från det soliga Californien (jag väljer oftast, eller nästan alltid att stava Kalifornien med c vilket inte riktigt är riktigt när jag skriver på svenska). Sommar (naturligtvis), en dos garage, en dos psychedelia, en dos kackerlacka och en dos av gammal dammig trasmatta. Allah Las.

Träffsäkert med en orm på omslaget

Att det i oktober skulle dyka upp solskensmusik som skulle komma att lysa upp min tillvaro var inget jag förväntade mig. Men så var alltså fallet. Ett band från Brooklyn (där vandrade jag runt i mitten på september och letade efter Cryp Records förgäves) som bildades 2005. Låten som jag valt heter "Is it honest" och får representera bandet. Upptäckter när jag forskar lite att detta är deras sjunde platta! På vilken planet har jag befunnit mig de senaste sju åren? Eller är det först nu det är lyssningsbart? Jag kommer förstås att gå till botten med detta för detta vill jag inte lämna åt slumpen. Woods, som bandet heter, är grannar till Beachwood Sparks vilket påminner mig om att jag måste lyssna på dem ikväll. Det var länge sedan en platta kännts så spännande. Jag får ingen luft. Kan vara att jag slängde i mig en portion korvstroganof i en inte alltför trivsam miljö, eller så kan det helt enkelt bero på att Woods är så bra att syretillförsel till mina lungor inte räcker till.

1987 släpptes det en platta som fick namnet "It´s Like This" med ett band som kallade sig för The Woods. De hade en svängig hit som hette "Battleship chains" minns jag. De föll snabbt i glömska. Likheterna med detta Woods är endast namnet.

Åter snurrar vinylen

Oj vad grammofonspelaren har snurrat i helgen!
Följande album har avverkats idag:

The Three o´Clock - Arrive Without Travelling

The Windbreakers - Run

Dimentia 13 - Mirror Mind

The Sick Rose - Faces

Sick Rose plattan trodde jag hade åkt iväg iden stora vinylrensningen för tre år sedan men döm om min förvåning när jag fann att den fanns kvar i mina ägor. Dryga 600:- är det folk som vill ha för denna på ebay. 

Mitt exemplar har autografer av bandmedlemmarna på baksidan.

Idag fyller Lars Vikström år. Bloggen gratulerar å det varmaste.

 

Tyskland rockar

Javisst, Uffe och Janne rockade på Skavlan igår när de spelade "Är vi lyckliga nu?" från den nya plattan "Rent Förbannat". Att jämföra låtens karaktär med Springsteen känns onödigt. När använde någon en saxofon senast i ett solo förutom just Springsteen och Ulf? Hur som helst får det vara med den saken men jag tycker att det är trevligt att Ulf är tillbaka i tv-apparaterna och på scenerna. Janne Bark håller nog med mig för han såg riktigt spelsugen ut.

Croneman´s tv-krönika idag i DN är som vanligt mycket läsvärd.

När är det nu Sverige ska spela mot Tyskland? Det är då det är upp till bevis. Tyskland skulle aldrig ha problem mot vare sig Färöarna, Malta eller Albanien borta. Så är det.

Ögnar igenom VM-kvals tabellerna och gör följande reflektioner:

Ligger Armenien i Europa?
Rumänien har tre raka och 7-0 i grupp D.
Det har Ryssland i grupp F också.
Flest mål på tre matcher har Bosnien-Hercegovina gjort. 12 stycken och igår spelade de 0-0 mot Grekland.
England har gjort 11 mål på tre matcher.
När ska Finland klara ett VM-kval?
Jag säger bara Jari Litmanen.

Dagens 7-tummare

Mina favoriter då det gäller svensk garage, The Maggots. Han se dem en gång innan de drog sig tillbaka i andra konstellationer. Denna singel heter som ni förstår "Apeman 2000" och är, också som ni kanske förstår en explosion i hörselgångarna och en sveda i mellangärdet. Sällan har jag skådat en sådan energi och ett sånt primaliskt (finns det ett sånt ord?) framförande som de då, 2001 gjorde på Alcazar (eller hette stället Alcatraz?).

Peter Apelgren - bloggens fyr i mörkret

Han är för rolig!

Löss?

Köpte Ulf Lundells nya album "Rent Förbannat" i förrgår, första albumet på fyra år. Har som bekant även bokat konsertbiljett till den 21 december.
Frågan är då som följer: Varför måste Ulf fingra i håret sitt hela tiden?