Jag ramlade över tre skivor igår.
Den första var Jeremy Gluck, sångaren från de gamla hjältarna The Barracudas. Jag hade stora förhoppningar på "Victims of dreams" som albumet heter. En seg och drömsk trasmatta var det som flöt ut ur högtalarna. Steve Kilbey gör detta bättre. 
The Nerves, bandet vars medlemmar sedan gjorde mer eller mindre framgångsrika solokarriärer, var den andra plattan som jag stöp på. Samlingsplattan "One way ticket" innehåller alla hits. "When you find out" är så underbart producerad att ja, jag vet inte vad.
Den tredje och sista plattan var La Düsseldorf´s "Viva" från 1978. Här hittar jag tydliga spår av både David Bowie och Kraftwerk. Det avslutande spåret "Cha cha 2000" som klockar in på dryga 20 minuter är en härlig resa. La Düsseldorf, vilket bra namn! Just ordet Düsseldorf ser bra ut i tryck och smakar gott i munnen, Düsseldorf.Härligt att även Johan Esk uppmärksammat Wernblom och hans hjälm.
1 kommentar:
The Nerves är så mycket pophistoria det kan bli. Ett fantastiskt popband!
Däremot har namnet La Düsseldorf precis motsatt verkan på mig. Jag känner mig smutsig och vill bara spy när jag hör det. "Cha cha 2000"...20 minuter...så avskyvärt!
Jag har sett Jeremy Gluck sparka en kvinna i pannan.
Skicka en kommentar