Ett låtsasband och ett riktigt som kretsar kring 1967

Den amerikanska alltiallot Andrew Gold spelade 1997 med bl.a. hjälp från 10cc medlemen Graham Gouldman in albumet "Greetings From The Planet Love". Projektet blev ett "låtsasband" i stil med XTC´s - The Dukes Of Stratosphear som fick namnet The Fraternal Order Of The All. Bland kraftiga Beatles, Byrds och Beach Boys influenser finner vi denna pärla som är en fin pastisch av Beatles "Tomorrow Never Knows". I bookleten går det att läsa att plattan spelades in i Kaleidoscope Studios August 2 1967 - August 2 1968.

Till frukosten i morse spelades 13th Floor Elevators - The Psychedelic Sounds Of...

Så enkelt, så bra

The dB´s. 80-tals bandet vars första album jag köpte på klassiska Track Shop i Ö-vik för cirka 30-år sedan. När det blev CD-tider i slutet på 80-talet var det just detta album, "Stands For Decibels" jag inhandlade först av de jag redan hade på LP. Jag har fortfarande kvar CD-plattan. Lp´n sålde jag iväg för tre år sedan när stora skivförsäljningen ägde rum. Jag spelar fortfarande detta mästerverk och det är låten "Dynamite" jag gillar mest. Mystiken och det lite udda soundet är orsaken tror jag. Det slår mig just nu att låten påminner om XTC. 

Vad är anledningen till att jag plockar fram The dB´s just idag? Jo, anledningen är att de idagarna släpper ett nytt album "Falling Off The Sky". Hur låter det? Stundtals rysligt bra och stundtals intetsägande. Men mest bra.


Sättningen är original, dvs Peter Holsapple, Chris Stamey, Gene Holder och Will Rigby. 


Vi avslutar med att ge er Dynamite. En text behöver inte vara mer komplicerad. 
Så enkelt.
Så bra.

Dynamite
Late last night
Jet face white
So polite
Dyna
Dyna
Dynamite

At first sight
Had to try it
Spoke outright
Dynamite
Dyna
Dyna
Dynamite

In your eyes
Tight, skin tight
Dress in stripes
Caress in spite
Dyna
Dyna
Dynamite

Nyårslöfte: Inneskor

Wow! En ny dag, en ny månad, ett nytt år! Vi skriver 2011 för första gången och det känns lite konstigt men det ska nog gå fort att få det till en rutin.

Gårdagens nyårsfirande ägde i år rum på Odengatan, precis intill det klassiska cafeét Ritorno, mitt emot Vasaparken och med utsikt över lägenheten där Astrid Lindgren tillbringade sina sista 62 år.
En trevlig tillställning med allt från oxfilé till raketavfyrning vid tolvslaget med klassiska häxpipor som trevligt inslag.

Häxpipor förresten, jag har inte använt ordet häxpipor på säkert 35 år. Det ordet har varit helt utplånat från min vokabulär tills nu. Helt fantastiskt vad en människas hjärna kan samla på viktig information!

För att återknyta till själva nyårsfesten upptäckte jag i ett ganska tidigt skede att det var nåt som inte riktigt var som det skulle.

Det tog några minuter innan jag kom på vad det var; alla hade inneskor förutom bloggmaster!!! Att redan vid entrén hamna i ett sådant mentalt underläge kan ta knäcken på den bäste. Som att komma på i drömmen att man gått till jobbet utan byxor. Som tur var så blev det en hel del sittande vid långbordet där jag tryggt och säkert kunde dölja min strumpförsedda och skölösa fötter.

Jag kommer hädanefter aldrig att gå någonstans utan inneskor. Jag ska ha inneskor med mig när jag handlar på Hemköp, när jag är på konsert, när jag är på biblioteket, när jag besiktar bilen, när jag...osv, osv. Ni förstår.

"Ballad of Peter Pumkinhead" med XTC från albumet Nonsuch (1992) är den första låt jag spelar detta år. Väldigt länge sedan jag plockade fram detta album.

Rogga hade haft en resa i Tuxedomoon´s värld härom kvällen. Jag gör själv en liten utflykt till samma land. Tar en avstickare till Blaine L. Reininger och lyssnar på albumet "Byzantium". Trevligt album med ett vackert omslag.

En röst som låter annorlunda

Har nu rest vidare in i Dylanland och kommit fram till

John Wesley Harding (1967)
Olika versioner av "All along the watchtower" hittar du här: (U2), (Bruce Springsteen), (Bryan Ferry), (XTC). XTC´s version är faktiskt riktigt dålig...

och Nashville Skyline (1969).

Dylans duett med Johnny Cash i låten "Girl from the north country" är magisk (här). Intressant är Dylans röst som knappt går att känna igen. Cash is king!

Dawn of the dead

Om lördagens tv-tittande var segt så var söndagens desto bättre. "Dawn of the dead" från 2004 är ett lysande exempel på hur en zombiefilm ska levereras; fullt med zombies. Detta är tydligen en remake från en 1978 variant men kan inte tänka mig att den är bättre än denna.

"Mayor of simpleton" med XTC är inte så dum.