Plockade fram Fleetwwod Mac´s underbara "Rumours" igår. Det var inte originalet utan en "Studio demos" version. Alltid lika roligt att lyssna på de ej riktigt färdiga versionerna, särskild när man vet hur resultatet blev. Det som slog mig mest var att basen på öppningsspåret "Second hand news" var inte alls lika rak som på originalplattan utan mer vandrande. Fattar ej hur du kunnat ta bort den? Lindsey Buckingham är ruggigt bra där. För att inte tala på "Go your own way"! Mick Fleetwoods trumspel är lika enkelt som genialiskt. Stevie Nicks ska vi heller inte glömma, vilken röst! Rumours är en av tidernas fem bästa plattor.
Hittade en sida som ägnar sig åt Buckingham och Nicks och "The Truth Behind the Rumours".
Kolla in den här.
"Go your own way" från en livekonsert 1997. Fortfarande magiskt 20 år senare.
"Sun in the night" med Brand X (också från 1977) passar bra att olja in verandor till. Phil Collins spelar trummor.
Varje gång jag ser en två-halsad gitarr får jag en konstig känsla i kroppen, det känns både härligt och otäckt på samma gång (sa inte Tommy i Pippi Långstrump det?). Idén till att ha en 12-strängad och en 6-strängad gitarr hängande samtidigt runt halsen är genialisk, men är det praktiskt? Är det snyggt? Det är väl där jag ännu inte bestämt mig. John McLaughlin, Mahavishnu Orchestra, den två-halsade gitarrens okrönte konung är det som är på bilden.
4 kommentarer:
Den där Buckingham/Nicks-plattan är fin! Och Fleetwood Mac var - som vi avhandlat tidigare - ett suveränt band.
BRAND X!!!!!!!!! Det var länge sedan. Nu måste jag ner i källaren och damma av vinylerna. Har nog 3-4plattor med dem där.
Det var just bara "Sun in the night" som var nåt att ha. De övriga låtarna fick jag ont i magen av. Ska jag ge dem en chans till?
...hm...nej!
Några kommentarer efter tre veckors stärkande semester i Övik är på sin plats:
Nattcreme var riktigt riktigt bra.
Seattle - allt är förlåtet för grungen när du gett oss underbara Fleet Foxes. Vilken fantastisk platta - sommarens soundtrack!Kan tyvärr ej se dem på Way Out West.
"Eye in the sky" med Alan Parsons Project är en fantastisk välprocucerad bilradiolåt, prova själv.
Vad är Foppatoffeln mot den coola Dockstatoffeln. Det blev ett par svarta i fabriksförsäljningen i Docksta på hemvägen igår.
Jag älskade Runaways och Sandy West var en söt och bra trummis.
Echo & the Bunnymen förstod jag mig aldrig på. Däremot var Psychadelic Furs riktiga husgudar för vårat band. Som bassist gillade jag då den pumpande basen. Många bra låtar med tyvärr ett daterat 80-tals sound. Plattan "Forever Now" håller dock fortfarande med höjdaren "President Gas".
PÅ lördag ska det bli riktigt kul att få se Drive-By Truckers på Nalen!!!
Skicka en kommentar