tisdag, september 16, 2008

En kaka i släpvagnen

Oasis nya platta, "Dig out your soul" släpps den 8 oktober och är inspelad i Abbey Road studion. Det ska visst låta mycket Beatles.

Noel Gallagher har sagt en del genom åren: "Om knarkande vore en olympisk gren hade jag tagit hem skitmånga medaljer åt England", "Jag vet att jag har irlänskt blod, för jag vaknar varje dag med baksmälla", "Oasis kommer aldrig att återförenas. Av den enkla anledningen att bandet aldrig kommer att splittras".
Lyssnade på Bowie´s "Starman" till frukosten i morse. Vilken låt!


P4 hade den goda smaken (Stefan Livh) att sända en outgiven Kalle Sändare busringning i söndags. "En kaka i släpvagnen" hette den och höll otroligt hög kvalité. Kalle beskrev ett totalt ljudlöst bordsfyrverkeri som var en ljusstake. Den växte som en blomma och kunde bli två meter hög. Allt detta kunde man se i en vinkelspegel som ställdes på bordet. Världsklass!

Ovanstående Stefan Livh var under 80-talet trummis i Peter Lemarc´s band Box 81.

Har upptäckt mer och mer att jag föredrar kokt skinka framför rökt.

9 kommentarer:

Rogga S sa...

Idag är det sorg då Richard Wright, fantastisk keyboardspelare från Pink Floyd, igår avled. Hade hoppats att få se en återföreningsturné (dock utan Syd förstås).

Oasis, ny platta, låter Beatles - känns ointressant. Men de kanske plötsligt överraskar och gör något angeläget igen.

Den outgivna Sändarringningen hade mycket hög Kalleklass.

Mick Ronsons stråkarr på Starman är bara de värda ett eget blogginlägg. Refrängen påminner för övrigt om "Somewhere over the rainbow" från Trollkarlen från OZ.

Rick sa...

Dagens inlägg var som klippt och skuret för dig Rogga; Oasis, Kalle Sändare och David Bowie.

Som medlem i Gris och Skridskoföreningen pratade jag igår med han som har lagt över alla funna outgivna samtal till digital version. Det finns över 400 outgivna samtal...

Clas sa...

Jag har aldrig förstått jämförelsen Oasis/Beatles. I mina öron har det aldrig funnits någon likhet. Och en ny platta...hm...ointressant var ordet.

Mitt förhållande till Pink Floyd är väl ganska iskallt men jag beklagar Mr. Wright's bortgång. Alltid trist när konstnärer går ur tiden.

Missade ringningen. Fan också! Men på Ricks beskrivning låter det ju verkligen som en i världsklass.

Bowie...den gamla tanten. En märklig och beundransvärd artist. Få har väl varvat sådana höga toppar med så djupa dalar. "Queen bitch", "Heroes" och "Rebel, rebel" är personliga favoriter.

Rick sa...

Jag har ringningen på wav-fil...

Mats B sa...

"Starman" är nog min absoluta favorit av Bowie. Fantastisk låt! Pink Floyd ingår i min kategori överskattade grupper.

Intressant inlägg angående kokt vs rökt skinka. Jag har kommit på mig själv att flera gånger fingra på förpackningarna inne på ICA utan att kunna bestämma mig. Förut var jag definitivt en rökt skinka-kille. Nu vet jag inte var jag står. Precis som i övriga livet alltså. En 40-årskris antar jag...

Annars lyssnar jag mest på Bon Ivers just nu. Ensam kille drar ut i vildmarken. Till skillnad mot "Into the wild" dör han inte, utan spelar istället in en platta. "Skinny love" är höstens låt för mig.

Vet i tusan om jag vågar lyssna på Glasvegas. Bästa brittiska debuten någonsin har jag läst i 2-3 tidningar nu. Minst sagt stora ord...

Zlatan hälsar till Rick och Clas att ni kan jobba i hans trädgård! Och att han bojkottar den här bloggen fr o m nu efter oavbruten förföljelse.

Rogga S sa...

Jag håller nog hamburgerkött högst - gärna på en kavring eller dyl.

Starman slängdes in in sista sekund på Ziggy, istället för Chuck Berry covern "Round and round" - ett bra byte.

Bästa höstsvänget just nu är Nationalteaterns "Bängen trålar".

Z behövde visst även hjälp med soporna...

Rick sa...

Ta ditt förnuft till fånga och kom över till kokt-gänget Mats!

Oavbruten förföljelse? Förstår inte vad du menar...

Clas sa...

Såg/hörde Bon Ivers hos Conan O'Brien igår. Lät väldigt sprött och vackert.

Min erfarenhet säger att rökt kött smakar mer än kokt.

Vem är den här Zlatan ni pratar om?

Anonym sa...

MATS B: Har du en svaghet för svullen och lätt bombastisk britpop ska du ge Glasvegas en chans. Resten av världen kan gott sova vidare.